förr och nu.

Idag ringde Bengt och snackade lite och sa att lilla tinkie saknade mig, den lille kisen är den goaste av alla kisar. En stor bomullstuss som man bara vill gosa in näsan i. Får bli ett besök dit om en vecka, blir mysigt!
Han hade dock ett ärende med sitt samtal, en vän hade hastigt gått bort. usch. Bengt är eller var, som ni kanske vet, min pappas bästa vän och tillsammans med dem var de runt 10-15 gubbar som hållt ihop sedan de gjorde FN-tjänst tillsammans i unga år och de var ett tight gäng. Sålänge jag kan minnas har det varit stora välplanerade festliga tillfällen eller resor med dessa gubbar och hela deras familjer flera gånger om året, de var som vilka bästisar som helst. Mamma var bästis med deras fruar och vi barn lekte som aldrig förr. De bodde utspridda i hela landet men ändå var de tighta som bara den. De stod bakom varandra i vått och torrt, hjälpte varandra i yrkesliven såväl som i privatliven. De pushade varandra, reste ihop och hade det allmänt härligt.

Det är en av de sakerna som jag saknar. När pappa gick bort var det som att hela gänget chockades och inget blev sig likt. Pappa var en av pelarna i gänget och hans bortgång ledde till att de slutade ses lika ofta. Efter detta har ännu en gubbe gått bort i tråkiga omständigheter och nu i veckan gick alltså en till bort. Det är tråkigt att höra och tråkigt att saker aldrig blir lika bra som förr.

Dock kan jag säga att jag vet att alla gubbar som finns kvar är gubbar jag kan ringa om jag hamnar i en knivig sits eller om jag vill bjuda in dem på mitt bröllop, jag kan nog ringa dem om jag bara vill prata om vädret också. Den känslan är jag enormt tacksam för. Jag är säker på att de andra tre sitter uppe i himlen nu tillsammans, pappa med snobben i knäet, och bara njuter och mår bra. De tittar nog ner på oss och tycker att vi ska leva, leva och leva. Det gör jag, jag lever här och nu.